23/04/2026
Mamma, mamma... min älskade mamma.
"Aldrig mer" har blivit två tunga ord, som nu hela våra liv kretsar kring.
Aldrig mer kommer du strosa runt och inspektera min trädgård.
Aldrig mer kommer du att skratta åt barnens blåbärslila små munnar efter en tur i skogen.
Aldrig mer kommer du att sitta på en stol i vårt kök på juldagsmorgonen och blicka ut genom fönstret.
Aldrig mer...
För er som inte kände min mamma, så var hon en pigg och mycket stark och levnadsglad kvinna. Hon var aktiv i så väl olika föreningar som i den lokala kyrkoloppisen. Hon tycktes hata att "bara sitta stilla", utan hade alltid aktiviteter och utflykter inbokade - även långt fram i tiden! Hon ägde ingen egen bil, utan tog sig kors och tvärs med cykel, buss och tåg.
Kanske är det därför allt detta känns extra overkligt - då hon är den sista jag skulle förvänta mig skulle omkomma i en bilolycka.
Men det gjorde hon.
På påskaftonskvällen fick jag ett samtal från min syster som jag aldrig kommer att glömma, och hela min värld vändes upp och ner. Tiden stannade, samtidigt som den bara fortsatt rusat fram. Det både stormar och är så otroligt stilla och tyst - samtidigt.
Nu har det gått 2,5 vecka sedan olyckan inträffade, och jag kan fortfarande inte helt ta in det som hänt. Overkligt, är bara förnamnet. Orättvist. Tragiskt. Fruktansvärt. Tunga ord, som i sammanhanget ändå bara känns tomma och meningslösa.
Du som inspirerade och var omtyckt av så mångt många fler än vad du förstod. Du som hade så otroligt mycket kvar att ge och att få uppleva. Det var verkligen inte din tid att gå.
Vi älskar och saknar dig. För evigt ❤️
