24/03/2025
Hej Landsbygdsminister Peter Kullgren. Jag heter Linda Elvingson och är en svensk gårdsmejerist som har en småskalig produktion av ost norr om Uppsala. Förra veckan var det många som demonstrerade mot den dyra maten. Det finns flera skäl till varför maten är dyr, men en anledning är att alla företag i Sverige som vill sälja sina produkter till ett detaljhandelsföretag först måste betala en avgift till ett certifieringsföretag. Jag kan sälja min ost till hela världen, men inte till lokala butiker i Sverige utan att först betala för ett marknadstillträde. Är det verkligen lagligt? Jag hoppas du kan hjälpa mig med detta.
Min familjs affärsidé är att sälja goda ostar som produceras hantverksmässigt, direkt till konsumenter och till lokala butiker. De senaste åren har det blivit allt svårare att sälja till butikerna och i dagsläget säljer jag till enbart två ICA-butiker som jobbar aktivt med lokal mat.
Häromveckan så blev jag uppringd av en restaurangkedja. De ville köpa mina produkter men bara om jag var godkänd efter standarden IP-Livsmedel. Det är en kommersiell standard, som ägs av Sigill kvalitetssystem AB, ett dotterföretag till LRF. Detaljhandeln kräver alla sina leverantörer på antingen IP Livsmedel eller motsvarande standard. Standarden innehåller inget extra förutom att man ska uppnå livsmedelslagstiftningens grundkrav, poängen är att man måste betala för både den och för den statliga kontrollen och det tycker jag är både dyrt och oskäligt.
Min verksamhet kontrolleras av Livsmedelsverket som är en statlig kontrollmyndighet och de är på alla sätt mycket nitiska, på gott och ont. De skriver ner allt man säger, fotar och kommer helt oanmälda till vårt mejeri. De kan också bestämma att man ska stänga sin verksamhet, eller ge en kännbara “böter” för att man är långsam med att rätta till saker och de kan själva ta ut prover. Inget av detta kan det privata certifieringsorganet göra förutom att dra tillbaka certifieringen. Med myndighetens godkännande kan jag exportera ost till hela världen. Men jag kan inte sälja ost till Hemköp som ligger en mil bort, eller Coop, ICA, Willys, Lidl, olika restaurangkedjor och många fler eftersom jag saknar den privata certifieringen. Enligt EU kommissionen är privata standarder som bara sätter ribban att man ska uppfylla lagstiftningen av ondo eftersom de endast driver kostnader och riskerar att utestänga små företag från marknaden.
Jag gjorde ett försök och ringde upp ett privat kontrollorgan och bad dem förklara vad som gällde för just mejerier och vad jag behövde uppfylla för krav för att certifieras med IP Livsmedel och såklart vad det kostade. Svaret jag fick var att det kostade drygt 10 000 kr per år exkl moms, plus förstås priset för min egna arbetstid. Om jag ville kalla mina produkter för ekologiska (om mjölken jag köper är ekologisk), så kostade det 10 000 kr till – PER ÅR! Det var bara kryssa i en enda ruta för intern spårbarhet, en kontroll på ungefär fem sekunder.
Under 2024 betalade jag 20 000 kr till Livsmedelsverket för exakt samma kontroll, så vad ger IP-kontrollen mig isåfall? Blir jag bättre på något sätt? Får jag bättre koll eller kanske mer välordnade lokaler eller ta extra prover som visar att maten jag gör är extra säker? ”Nej, du får ett tillträde till marknaden”, löd svaret ”vi kontrollerar bara enligt lagstiftningen, inget extra”. En certifiering med IP Livsmedel skulle alltså INTE göra mina produkter bättre eller säkrare, men däremot förstås dyrare och det får konsumenten betala.
Genom åren har vi investerat mycket pengar i vår verksamhet och jobbat många obetalda timmar. Men vet du vilka fler som investerat? Jo EU, via jordbruksverket, via länsstyrelsen genom olika stödåtgärder, investeringsstöd, etableringsstöd med mera. Men den intresseorganisation som ska stödja lantbrukare på landsbygden och företräda deras intressen, dvs LRF är som nämnts densamma som står bakom standarden IP Livsmedel, är också den som i förädlingsledet verkar vara den som utestänger små livsmedelsproducenter från en stor del av den inhemska detaljhandelsmarknaden. Hur har det blivit såhär galet?
Varför görs dessa stora satsningarna på småföretag ute på landsbygden, när vi inte kan sälja våra produkter på vår egen hemmamarknad där konsumenterna finns och handlar? De medietränade förespråkarna från detaljhandeln och de privata kontrollorganen säger alltid samma mening ”Våra konsumenter vill att maten de äter är säker” och ”det här är våra högt satta krav”. De produkterna jag gör är redan säkra och uppfyller redan samma krav! Detta kontrollerar en svensk myndighet och jag kan sälja mina produkter över hela världen, men inte till butiker i Sverige. Jo, på ett sätt kan jag faktiskt det. Jag kan sälja till en grossist som sedan säljer till en butik. Då har produkten helt plötsligt både blivit säker och tillika dubbelt så dyr i ett enda svep, och konsumenten betalar priset.
I Sveriges nationella livsmedelsstrategi 2.0 nämns regelförenklingar och administrativa lättnader för livsmedelsproducerande företag. Så min fråga till dig Landsbygdsministern är, varför måste mitt mejeri ha både en statlig kontroll och en privat kontroll av exakt samma sak för att få sälja mina produkter till den lokala detaljhandeln?
Gör det olagligt med marknadstillträdesavgifter, dessa föder bara byråkrater och gör inte maten ”extra säker” utan snarare ”extra dyr”.
Linda Elvingson, Ängsholmens Gårdsmejeri
(Brev till regeringskansliet den 23 mars 2025)
