24/08/2026
Ni är vana vid att se inlägg på god mat och glada konsertkvällar här på Svanviks sida. Men grunden till allt jag gör här handlar om gemenskap.
Därför vill jag ikväll göra ett litet undantag från menyerna och dela en personlig berättelse från min barndom, om ett ord som betyder väldigt mycket för mig: Shabneshini.
Kvällstankar & Shabneshini
När jag blundar kan jag fortfarande höra det trivsamma sorlet av röster från min barndom.
Jag växte upp i en stor familj med åtta syskon, ett hav av morbröder, fastrar, kusiner och släktingar i flera led. Gemenskapen var själva navet i vår tillvaro, och att hälsa på varandra regelbundet var inte en plikt – det var livet.
Det fanns inga mobiler, inga digitala spel, och tv-tiden var begränsad till en kort stund om dagen. Det roligaste vi barn visste var att sitta tysta och lyssna på de äldres minnen och historier.
Jag tänker ofta på de mysiga kvällarna när mor- eller farföräldrar kom på besök. På persiska kallar vi det Shabneshini – att sitta tillsammans i kvällningen.
När det var dags för dem att åka hem hände det nästan alltid att deras ytterkläder eller skor plötsligt var spårlöst försvunna. Det var vi barn som hade gömt dem. Vi ville tvinga dem att sova över.
Ibland uppstod vilda diskussioner mellan oss kusiner om vem mormor eller farmor skulle sova hos. Stackars mormor kunde hamna mitt i en ring av skrikande barnbarn som drog i hennes kläder från alla håll och tiggde: ”Stanna hos mig!”
Kärleken till de äldre var så stark och självklar. De gånger någon av dem hamnade på sjukhus för en operation, fick vi barn egentligen inte gå in och hälsa på på grund av sjukhusets regler.
Men våra mödrar och storasystrar hade en listig plan. När de såg vår enorma längtan efter att få träffa den sjuke, tog de helt enkelt med sig en chador till sjukhuset – det stora, traditionella mantelliknande ytterplagget.
Genom att ta på sig den där på plats skapade de ett perfekt gömställe. Dolda under tyget kunde vi smugglas in i sjukhussalen, en efter en, bara för att få se dem och hålla deras hand.
Idag gör det ont i mig att se hur ensamheten har blivit en del av vårt moderna samhälle. Många äldre tillbringar sina dagar på boenden där personalen kämpar för att räcka till, vilket ofta leder till nya ansikten nästan varje dag.
I en stressig vardag blir besöken från nära och kära ibland glesare än man önskar, och vardagen fylls av en lång väntan på nästa besök. Likaså sitter många kvar i sina hem, helt ensamma, där avstånden eller tidspressen gör att den blinkande tv-skärmen ofta blir det primära sällskapet.
De äldre i det moderna samhället har lärt sig att de absolut inte får vara en belastning för sina barn. ”Vi ska inte ligga dem till last, det är statens obligation att ta hand om oss”, säger de. Men sedan när blev våra föräldrar en belastning?
I en modern värld rullar dagarna på i ett högt tempo med fokus på framtiden. Men vi kan alla hitta små vägar att göra tillvaron lite varmare för generationerna före oss.
Genom att bjuda in våra äldre i planerna och låta dem vara en naturlig del av vår vardag återskapar vi den där fina gemenskapen som fanns förr. Det handlar inte om stora uppoffringar, utan om att ge dem en självklar plats i den värme och det liv vi skapar idag.
Det handlar inte om att vrida klockan tillbaka eller förändra hur världen fungerar idag. Det handlar bara om vår egen närvaro. Jag önskar så innerligt och hoppas att vi alla, i vår egen takt och efter egen förmåga, kan bli lite bättre på att stanna upp och ta vara på stunderna tillsammans medan vi lever.
Vi måste påminna oss själva, och framför allt lära våra barn, att lägga undan mobiltelefonerna när vi ses. Låt oss stänga ute den digitala världen för en stund när vi har levande historia sittandes mitt emot oss. Låt oss lära barnen och ungdomarna att umgås med sina äldre, att hälsa på sina mor- och farföräldrar regelbundet och att visa att de genuint bryr sig.
Låt oss ge dem lite av den värme som en gång rymdes under en gömd sko eller under en chador på ett sjukhus. Innan det är för sent
